Dom senaste dagarna har mina ögon verkligen öppnats och verkligheten har sjunkit i mig. Jag är inte ensam. Jag har många bra vänner som behöver 100% mitt stöd. Kändes så tryggt att bara få tala ut med vänner.
På samma var det dåligt för mig. Tror att jag borde ha varit lite på andra sidan för att kunna tolerera det helt och hållet. Mänskor talade ut om sina problem och jag satt där och tyckte att mina problem bara krympte och krympte. Med samma som dom äter upp mig helt.
Höstlovet var också en eyeopener för mig OM mig själv. Jag är verkligen inte okej. Nya skolan har lyft mig något otroligt mycket, men jag är helt för långt ifrån okej. Hoppas bara att dom här nya vännerna kan lyfta mig högre, och jag dem. Hoppet har vaknat lite tycker jag.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti