Du gjorde det igen. Gjorde mig besviken. Jag har känt mig onödig och värdelös i veckor nu. Rädd för att bli samma gamla ledsna jag på heltid. Jag har verkligen behövt uppskattning, komplimanger och behövt känna mig nödvändig. Jag har inte fått det av dig. Och jag har svårt att förstå varför man inte vill ge sin flickvän det? Visst okej, frågan kanske inte är om att vela. Kanske mer om att förstå det. Men jag ger dig sånt hela tiden. Typ säger dig hur söt du är helt spontant bara, cause I just need to. För du är söt. Så jävla förbannat söt. Och jag måste veta att du vet det. Därför säger jag sånt. Men när jag inte får sånt själv av min älskling börjar jag genast grubbla på vad fan som är problemet. Och kanske det inte finns alls? Kanske du inte tänker att nånting ens är fel med oss. Visst, du vet att nåt är fel med mig, men kanske du tänker att det är bara jag. Att det berör bara mig och då håller man sig borta. Fan sånt skräp. Jag behöver någon. Mina bästa vänner har inte ens funnits nu. Vissa bara för att man inte hinner eller tänker att det är nödvändigt. Vissa för att dom själv har problem. Vissa för den simpla orsaken att dom har eget liv, och pojkvän som vill ses. Kan ses, whatever same shit. Jag vill ha en pojkvän som gör nåt för att få träffa mig. Du skulle fan kunna bestämma dig typ vilken dag som helst och jag skulle vara där. Fan onsdag kl. 5 på natten, I don't care. Jag orkar bara inte själv försöka. Helvetes fucking jämt har jag försökt. All the fucking time. Känns som jag är klar. Jag orkar inte. Jag blir fan utmattad av minsta lilla grej nu. Jag är så slut. Får jag en liten minimal törn i tillvaron kan jag gråta i en timme. För fan vad allt känns. Livet känns. Som någon skulle kväva mig inifrån, en konstig och obehaglig känsla. Känns inte som jag ens minns den fast jag vet att den inte är främmande. Den har funnits där förr. Och jag vill fan inte ha den tillbaka. Snälla älskling, förstå på nåt undermedvetet sätt att jag behöver hjälp. Jag behöver dej så jävla mycket att jag inte ens vågar be om det.