Who knows just how long it's supposed to last

9an är över. 3 år (t.o.m 9-14 med en del) av att vara tillsammans nästan varje dag är över. Känns tomt.

Asking you to stay for a little while

Avslutning imorgon. Så nu tänker jag göra en super exception och skriva ett enormt inlägg här.

Denhär eftermiddan har jag bara suttit på rummet och antingen själv sjungit och spelat ledsna sånger, eller sen bara lyssnat på musik. Så här hos mig har det hörts en massa Damien Rice, Fink, Delta Goodrem och Secondhand Serenade. Men jag har inte gråtit.

Det är egentligen ganska konstigt. Inte en ända tår har jag gråtit under kvällen. Förra natten grät vi med kompisarna här, men nu inget. Vilket är konstigt för annars har jag världens konstigaste känsla inom mig. Känns som jag är nervös eller rädd.

Fast egentligen är jag ju rädd. Livrädd. För jag håller på att gå iväg från en så enorm del av mitt liv, och lämna en stor del av människorna efter mig. Jag är livrädd att mista vänner. För i dendär lilla skolan finns några som betyder allt för mig. Och fastän man förstås kan hålla kontakten har jag ändå nu dendär lilla klumpen i magen, som pinar mig och får mig att tänka på hur dåligt det kan gå.

Jag kommer att försöka göra mitt bästa för att hålla kontakten med vänner. Men om dom inte orkar göra det så rasar ju allt samman.

Tror också att jag därför har sån ångest för att jag inte vet vart jag ska. Började gråta igår när det riktigt sjönk in i mig att människor faktiskt ska nånstans.

Har en vän som ska till japan t.ex. Själv är jag bara här i staden som jag egentligen inte vill komma ifrån, men som inte ändå ger mig så mycket. Och här går jag omkring med ingen aning om vad jag ska göra medan personer jag känner sprider på sig runt världen med klara planer.

Rädsla är väl bara det som håller mig fast nu, men måste bara försöka komma bort från det. Nu måste jag sova för att kunna vakna tidigt till avslutningen. Wish me luck där.